Min strävan är att alltid få ett resultat av en expedition, även om det som här blir något längre i sin formulering. Att detta kan komma till så oberoende och neutralt som möjligt, utan att finansieras av institut eller branschbundna investerare, och att det är fritt tillgängligt för allmänheten. De uppgifter jag hade satt upp – att efterforska mycket om naturförhållandena på plats och om möjligt också underbygga det med foton – kunde jag inte riktigt fullgöra, eftersom det var väsentligt svårare än jag hoppats. Men en del kan åter läggas till de insikter som har samlats på hög i de höga breddgraderna sedan 2002 fram till i dag. Många nya insikter samlades in vid de fyra övervintringarna på plats om snö- och isförhållandena. Att utomhustemperaturerna inte har lika stor inverkan på isförändringar som det alltid rapporteras, utan att det snarare är yttemperaturerna som är avgörande genom färgskillnader. Att isförändringar över huvud taget beror på många andra faktorer som vind, tidvatten och så vidare. Att det alltjämt är en strukturskada på isen, framkallad av den allt starkare sjöfarten, som orsakar den största omfattningen. Att det som blir starkare inte bara handlar om antalet fartyg, utan just också om byggsättet. Is med en tjocklek på en dryg meter utgör i dag inget problem ens för ett fiskefartyg, vilket det inte var för flera år sedan. Det stigande antalet fartyg som gång på gång går genom isen håller därmed en ränna öppen, där vinden ohindrat kan arbeta med sina förstörande vågor. Är väl början gjord finns det ingen hejd längre, och isen kommer i rörelse, bryts sönder och blir därmed en lekboll för alla krafter som verkar på vattnet. Så förblir strukturskadan på isen en långtidsskada som inte går att göra ogjord, som dock inte ägnas någon som helst uppmärksamhet och som ständigt äter sig vidare som en eld genom de ännu orörda isytorna. Därigenom har den skyddande ispansaren längs många kustlinjer brutits sönder. Inuiterna gläds åt det, eftersom man därmed till stor del ohindrat kan fiska, jaga och transportera. Vidare har man blivit rörligare under en längre tid av året, för båten är och förblir ett av de viktigaste transportmedlen i norr. Helt annorlunda ser det ut med glaciärerna, som under årens lopp hade bildats långt ut till kustlinjen. Från dem har kilen, ytisen framför glaciärens ände, brutits bort. Genom sin sluttande form ner i vattnet kan den nu oavbrutet glida ut i havet. Tidvattnet med sin ständiga höjnings- och sänkningsrörelse, och framför allt vågorna som i åratal nagat på glaciärkanten, kunde den hårda sötvattenisen inte stå emot. Den bryts sönder och glider ut i havet.
Kan de krafterna knappast verka på glaciärkanten på grund av ett geografiskt skydd, som till exempel i Prins Christians sund på södra Grönland, förblir den som den är i åratal och förändras bara obetydligt. Alldeles oavsett om det är tio grader varmare eller kallare. Temperaturerna vid en så mäktig glaciär är ändå helt annorlunda än vad som mäts vid de enstaka mätstationer som är utplacerade över landet. Vad jag också måste konstatera till sjöss var att utomhustemperaturerna är väsentligt lägre än i kustområdet. Att ismassor i vattnet påverkar vattentemperaturen och i sin omedelbara omgivning också utomhustemperaturen och till och med väderförhållandena. Att ismassor över huvud taget, vare sig i vattnet eller på land, har betydande inverkan på vädret. Så kunde vi skydda oss mot stormar, som mestadels skruvade sig vänstervridna från Amerika mot Grönland, genom att fly in i en fjord nära inlandsisen eller bakom ett packisbälte ute i vattnet. Mot de tunga, kalla luftmassor som alltid bildas som en vägg kring isen studsade många av de stormarna av. Så var det inte bara på Grönland, utan också 2009/2010 vid den första övervintringen i Labrador, Kanada. Ligger man däremot, som vi under vintern 2015/2016 på Grönland, i ett område framför en köldpansar, får man känna på betydligt starkare vindhastigheter. De inkommande luftmassorna trycks samman framför köldpansaren och förstärks avsevärt i sin hastighet. De måste sedan vika av åt vänster på grund av sin ursprungliga rotation och förstör allt som ställer sig i deras väg. Jag kan inte bekräfta väderprofeternas påstående att en sådan vind bildas från inlandsisen, för då skulle den med nödvändighet vara sval eller kall. Men varje gång vi under vintermånaderna hade sådana orkaner, som ibland uppträdde flera gånger i veckan, fick vi också mitt i vintern behagligt milda temperaturer på upp till 12° under några timmar. Invånarna talade om ”hot wind”. Även på väderkartorna kunde man följa den utvecklingen noga. Att väderförhållandena vid ett lands ostkust beter sig annorlunda än vid dess västkust noterades i loggboken under årens lopp, både under vinter- och sommarmånaderna. Det visade sig att vintrarna på Kanadas östsida ända ner under 50:e breddgraden är så kalla att isbjörnen trivdes där också. Den breddgraden löper ungefär genom Frankfurt am Main. En otänkbar katastrof om några isbjörnar skulle strosa genom Frankfurt. Man darrar ju redan i byxorna och står på huvudet för de få vargar som rör sig där. Vidare visade det sig att invånare bedömer vädersituationer helt olika, trots att de jag frågade befann sig på samma plats. Uppgifterna var så motstridiga att inte spåret av en samstämmighet utkristalliserade sig. Det kommer sig inte bara av att var och en ser det med andra ögon, utan också av att väderförhållandena på en sådan plats beter sig olika på grund av landformationerna. Så kunde jag under övervintringen 2014/2015 nära orten Goose Bay i östra Kanada konstatera enorma skillnader i temperaturer, vindriktningar och vindstyrkor mellan mätstationen vid flygplatsen och min vistelseort bara ungefär 3 km därifrån. Att vindriktningarna och deras styrkor betedde sig annorlunda kunde jag förstå genom mitt något friare läge, men att temperaturerna ibland skilde sig med upp till –10° var överraskande. Därigenom är och förblir det oförklarligt hur vetenskapen med den handfull utspridda mätstationerna vill fastställa en temperaturökning på 1° eller 1,5° under årens lopp över den arktiska arkipelag som är miljontals kvadratkilometer stor, vattenytorna naturligtvis inräknade. Det värdet skulle ju redan kunna ifrågasättas genom den konstruktionsbetingade seriespridningen hos de enskilda mätinstrumenten. Det som försvårar sådana precisa mätningar är just inte bara de alltför få mätstationerna, utan också de ständiga stormvindarna som ofta i orkanstyrka piskar över ytorna, delvis även på sommaren, och därmed blandar om luftskikten avsevärt. Det är ändå mycket svårt att förstå hur temperaturerna under den korta arktiska sommaren på ungefär tre månader, temperaturer som knappast når tvåsiffriga värden, ska stiga så mycket att allt smälter bort. Även de så högt prisade satelliterna har sina gränser. Även när vackra färgade framställningar av vattenytor med lite is visades på skärmen fanns det på plats avgörande skillnader som inte kunde visas på grund av väderförhållanden som dimma och tätt snöfall. Till och med aktuell och lokal information som meddelades via radio, som oftast också bygger på satellitbilder, kunde inte alltid bekräftas på plats. Så hände det ofta att den angivna istätheten skilde sig avsevärt från uppgifterna och att det fanns väsentligt mer is på vattenytan, så att jag hamnade i utsiktslösa situationer med mitt fartyg. Om vetenskapen i sina rapporter, som publiceras via medierna, verkligen lägger fram ett faktiskt bevis för en sådan uppvärmning och de katastrofala följderna av den, med sin valda ordalydelse ”vi antar, eller vi tror, enligt uppskattningar, enligt en framskrivning skulle det kunna vara, statistiken säger” och så vidare, förblir hur som helst hittills oklart. Så borde egentligen Florida och Holland redan stå meterhögt under vatten, som det påstods i medierna för flera år sedan, eftersom havsnivån ju sedan år tillbaka skulle stiga genom den enorma avsmältningen. Nordvästpassagen borde vara isfri och farbar för sjöfarten som en fyrfilig motorväg. Isbjörnarna borde dö bort som flugor eftersom deras livsrum smälter bort under tassarna. Det förvånar mig i det avseendet bara att vi under våra övervintringar månad efter månad fick klara av istjocklekar på upp till 1,80 m runt vår båt, snödjup på över två meter, utomhustemperaturer på knappt –40° och yttemperaturer långt under –58°, och att långkalsongerna inte kunde packas undan ens under de få sommarveckorna. Att avskjutningskvoten för isbjörn längs Labrador höjdes, eftersom populationen ökade så snabbt inte bara på grund av de goda livsvillkoren utan också genom sälembargot. På Grönland diskuteras också, enligt de senaste djuruppskattningarna, att öka avskjutningen. Men om det hittar man förstås ingenting i medierna – det vore ju ännu ett indicium mot den påstådda globala uppvärmningen. Det är också märkligt varför det mestadels bara rapporteras om Grönland, särskilt västkusten. Vad är det då med hela Grönlands ostkust och Kanadas ostkust, är det kanske för kallt och för isigt där för en rapportering? Blir det inte varmare i Afrika eller någon annanstans i söder också? Att jag inte står ensam med de här insikterna har jag ofta fått bekräftat i personliga samtal med de forskare på plats som jag har träffat på stationerna eller till lands och till sjöss. Det diskuterades ofta skarpt. Så kom ämnet glaciärernas tillbakagång som representativt bevis för uppvärmningen gång på gång upp på bordet. Glaciären smälter, den drar sig tillbaka och man ser smältvattnet rinna bredvid och under glaciären, där isen kan glida ner som på en rutschbana. När jag sedan frågade hur de vill bevisa att det vattnet verkligen är smältvatten och att det inte skulle kunna komma från närbelägna källor, som ju som bekant också springer upp nära en bergstopp? Om det inte skulle kunna vara ansamlat regnvatten från ett högre läge? Vidare rapporteras det alltid bara om en glaciärs tillbakagång – hur är det då med nybildningen som uppstår genom de meterhöga snöfallen? Den snön, som ibland är så hög att invånarna inte längre kommer ut genom dörren utan använder takluckorna, pressas ju också samman till is under årens lopp. Snabbt tonades sådana diskussioner ner. Under de år som min fru Silvia och jag tillbringade där kunde vi inte konstatera någon entydig tendens vare sig i den ena eller den andra riktningen. Precis som invånarna också bekräftade finns det ett ständigt upp och ner inom alla områden av vädret och isen; ändå lutar man snarare åt att det de senaste åren har varit sämre och mer extrema väderförhållanden, där det blev kallare. Man hoppades och väntade visserligen alltid på en väderförbättring, som ibland stabiliserades något under några dagar, men ändå var det väsentligt enklare att räkna de varmare, soliga dagarna under sommaren än dagarna med regn, snö, tätaste dimma eller de som kyldes ner nära fryspunkten av vinden. Så har ordet ”global warming” blivit ett ämne som inte längre går att stoppa och som framför allt sprider rädsla och panik, som sätter ofantliga summor pengar i rörelse och tyvärr också slösar bort dem. I förhållande till det kommer knappast någon nytta naturen till godo. Samtidigt skulle man med en minimal insats kunna ge naturen i norr en del hjälp. De flesta bosättningar och även städer har inga reningsverk som skulle kunna rena det bruksvatten som förorenats av kemikalier. Allt släpps orenat ut i havet. Därvid är de organiska ämnena inte huvudproblemet, utan alla tungmetaller och kemikalier från tvätt- och rengöringsmedlen. Naturligtvis vore det ett enormt arbete att spränga fram sådana anläggningar ur berget. Men enligt principen att förorenaren betalar (det man inte smutsar ner behöver man inte rengöra) vore det en lätt sak att skapa avhjälp. Industrin förfogar sedan flera år över biologiskt nedbrytbara medel, som här skulle kunna komma till den mest meningsfulla användningen, men som tyvärr knappast används. Detsamma gäller avfallshanteringen. Grönland ligger flera hästlängder före Labrador, där man hittar soptippar i slutet av nästan varje skogsväg och hela landsträckor är kontaminerade. Men problematiken är i allmänhet inte på långa vägar att räkna till en naturstödjande standard. Så vore det säkert tidsenligt att en gång ta itu med sådana angelägenheter, så att man kanske får ett gripbart resultat som till exempel hur många ton kemikalier eller avfall som inte har levererats till Grönland, i stället för ett ogripbart och ospårbart resultat: vi vill inte låta temperaturen stiga med mer än 1° i år. Skulle institut, medier eller enskilda personer ha förslag eller också kritik mot den här sammanfattningen ska de inte tveka att skicka ett e-postmeddelande till mig; jag besvarar dem alla och förbehåller mig rätten att publicera några som är intressanta för allmänheten. Avslutningsvis bör nämnas att jag mycket väl vet att ett sådant resultat från en icke-akademiker, som jag är, som inte bär någon professors- eller doktorstitel framför sitt namn, tillmäts liten trovärdighet just i Tyskland. Det kan jag inte rubba på, men det skulle inte heller ändra eller påverka sakförhållandet. Men låt oss säga att jag har nästan 40 års rutinerad erfarenhet av umgänget med naturen och att jag också kan leva i den utan industriellt stöd. Att min grund som agronom och skogsbrukare med inriktning på landskapsåterställning har hjälpt mig i många avseenden. Att min känslighet för naturen de senaste åren har förfinats mångdubbelt genom livet i vildmarken jämfört med en normalt levande människa med anslutning till civilisationen. Att detta egentligen är en grundförutsättning för att bevara insikter om en natur som ständigt förändras och därför vore att föredra framför varje schematiskt datorprogram. Naturen förblir natur, och den bör man möta med känsla, lyhördhet och respekt och inte försöka sparka in i en matematisk soptunna. Den som vill skaffa sig ett intryck av förhållandena i det arktiska rummet med omständigheterna där, för att bättre kunna bedöma läget, och av en medieoberoende, bildligt framställd information blandad med äventyr, kan få det genom mina båda filmproduktioner ”Expedition Is” och ”Äventyret Kanada”; den som hellre läser kan också få det genom mina båda böcker. Vidare är också några reportage om ämnet natur ur samlingen ”Pauls reportage” ett nyttigt komplement till de enskilda loggboksinläggen på den här webbplatsen. Om intresse finns, ta kontakt med de enskilda återförsäljare som är listade på min sida under rubriken Försäljning, eller direkt med mig personligen. Kort sagt: så länge långkalsonger, mössa och handskar bara kan packas undan några få dagar under året i höga norden, inte bara av mig utan också av invånarna, behöver ingen tala om en global uppvärmning, utan bör hellre använda det initiativet mer meningsfullt. Se själv några bilder om detta i bildgalleri 2.
